Bettets användning och verkan
Med kunskap är det lättare att göra och välja rätt.
Bettet tillhör det allra vanligaste av de mekaniska hjälpmedel som vi använder vid ridning och körning. Den första frågan vi måste ställa oss, innan vi stoppar metallbitar i hästens mun, är naturligtvis vad bettet är till för. Behöver vi bettet för att styra hästen, för att kommunicera eller för att få stopp på den? I nästa steg måste vi ta reda på hur hästen ser ut i munnen och hur olika bett påverkar hästen. När vi har svaren på dessa frågor är det också lättare att välja ett bra bett till vår häst. Ett felaktigt bett kan dessvärre göra stor skada, inte enbart i hästens mun utan även i nacke och rygg, men ett noga utvalt och bra bett i kombination med en känslig hand kan ge perfekt kommunikation mellan ryttare och häst.
Att använda mekaniska hjälpmedel för att snabbt lösa problem är inte något som vi människor har kommit på i modern tid. Det här bettet är från ungefär 600 år före Kristus. Bettet användes för att lättare styra hästar vid körning. Det här är ruggigt, men faktum är att många av de bett vi använder idag gör lika stor – om än mindre synlig – skada.
Material
Det finns bett i många olika material, men de allra vanligaste är gjorda av rostfritt stål. Stålbett av hög kvalitet har en blank och mjuk yta med bra hållfasthet. Ett annat material, som framför allt är vanligt i westernbett, är något som kallas »sweet iron». Det är ett mörkare och hårdare material som har en tendens att rosta. Rosten har en positiv effekt på hästens salivutsöndring och anses också av många ha en sötaktig smak som hästar uppskattar. I stålbetten lägger man ofta inslag av koppar för att ytterligare stimulera hästens saliv. Saliven är viktig för att få så lite friktion som möjligt mellan bettet och hästens mun.
Gummibett upplevs ofta mjuka och därför snälla i hästens mun. Många hästar gillar också gummibett. Men gummi är också ett ganska stumt material och dessvärre blir det därför gärna hög friktion mellan gummibettet och hästens mungipor. Gummibetten är ofta lite för tjocka för att få plats ordentligt i hästens mungipor och kan, i värsta fall, ge tryckskador. Många hästar trivs också med aluminiumbett, men för andra kan de ha en uttorkande effekt och därmed ge såriga mungipor.
Tränsbett
Tränsbett är den enklaste formen av bett. Tränsbetten har vanligen tvådelad, tredelad eller hel mundel. Vanligast är det tvådelade tränsbettet. Tränsbett finns i en mängd olika tjocklekar och i olika material. Det är viktigt att välja ett bett som får plats i – det relativt trånga – utrymmet mellan hästens över och underkäke. Ett väldigt tunt bett är naturligtvis mycket skarpt i hästens mun, men ett för tjockt bett gör det svårt för hästen att bita i hop. Ett för tjockt bett, som inte får ordentligt plats kan alltså orsaka tryckskador på hästens käkben. Här till vänster ser du ett vanligt tränsbett med O-ringar. Det är lagom tjockt och mundelen har en form som ligger bra i hästens mun. Det är också viktigt att bettets bredd är avpassat för hästens mun. Ett för brett tvådelat tränsbett viker sig i hästens mun när du tar i tyglarna. Det kan då ge upphov till skador på hästens tunga och gom. Det är tyvärr alltför vanligt att vi väljer för stora bett till våra hästar. Hästens käke smalnar av just där bettet skall ligga och därför behöver bettet oftast inte vara så brett som vi tror.
Efter samråd med hästtandläkare föredrar jag normalt ett tredelat tränsbett eftersom det tredelade bettet inte blir till en spets eller kniper om det är lite stort och viker sig i hästens mun. På tredelade bett är ofta mittdelen av koppar som alltså stimulerar hästens salivutsöndring och därmed minskar friktionen mellan bett och mungipor. Ett alternativ till det tredelade bettet är ett tvådelat bett där skarven skyddas av en »rulle». Bettet har fortfarande rörelse, men rullen förhindrar att bettet viker sig och skadar gom eller tunga.
Stångbett - eller bett med skänklar
När de engelska ryttarna talar om stångbett menas ett bett med hel mundel. Westernryttarna, däremot, kallar alla bett med hävarmar (eller skänklar) för stångbett. Det spelar inte så stor roll så länge vi är överens. Därför refererar jag under den här rubriken till alla bett med skänklar, alltså bett som har »hävstångseffekt» på hästens underkäke. Alla stångbett verkar med en läderrem eller kedja (käkrem) runt hästens underkäke. Bettet har vertikal verkan (upp och ned) som innebär att när ryttaren höjer handen så lyfts hävarmarna på bettet och underkäken kläms mellan mundelen och käkremmen. Ju längre hävarmarna på bettet är desto kraftigare blir effekten. Naturligtvis blir den också kraftigare med en kedja än med en läderrem. Ett stångbett har ofta också effekt på hästens gom genom en så kallad port mitt på bettets mundel. En sådan port kan ha en fördelaktig inverkan då den ger hästen större tungfrihet, men den kan också – om den är för stor eller vass – ha en direkt skadlig inverkan på hästens gom. Det är svårt att med något bestämdhet hävda att ett delat stångbett är snällare mot hästen än ett stångbett med hel mundel. Det är så många övriga faktorer som spelar in och har avgörande inverkan på om en häst trivs med sitt bett. Vissa hästar föredrar ett bett med hel mundel. Däremot är det självklart att en kedja runt underkäken gör åverkan när ryttaren tar i tyglarna. Det råder inte heller någon tvekan om att en för stor port kan göra hästen väldigt illa i munnen. Det är min mening att ett stångbett endast är berättigat på en häst som bär sig på egen hand utan ständig kontakt med ryttarens hand i hästens munn. Kontakten utgörs då endast av små påminnelser till hästen från ryttarens hand och hästen kontrolleras i övrigt helt och hållet genom ryttarens säte och skänklar.
Det finns flera typer av »kombinerade» bett som antingen innebär att hästen har både stångbett och tränsbett i munnen samtidigt eller att tränsbettets horisontella verkan har kombinerats med stångbettets vertikala i en och samma konstruktion. Jag går inte här närmare in på dessa bett eftersom jag anser att de förutsätter att både häst och ryttare är i den allra högsta skolan. När man har nått så långt med sin häst har man å andra sidan inte längre behov av så avancerade mekaniska hjälpmedel. Jag anser dem alltså helt och hållet överflödiga och kan endast se dem som ett bevis på människans uppfinningsrikedom när det gäller att mekaniskt lösa problem mellan ryttare och häst.
Bettlösa huvudlag
Det är inte alls nödvändigt att rida sin häst med bett i munnen. Metall är ju trots allt metall och förmodligen ingenting som vi själva skulle vilja ha i munnen. Själv rider jag aldrig hästar med bett förrän jag vet att de är helt »klara» i munnen. Då menar jag att alla tänder är permanenta och att hästen har fått en ordentlig undersökning av tandläkare. Tandläkaren skall ha konstaterat att hästens bett är normalt och tagit bort eventuella vargtänder. Dessförinnan rider jag hästen antingen i repgrimma, bosal eller med sidepull.
Repgrimman är den enklaste formen av bosal. Det kan vara lite klurigt att rida in en häst med repgrimma eller bosal eftersom det i början är viktigt att hästen förstår ledande tygeltag. Jag vill understryka att jag aldrig rider hästen med ledande tygeltag, men jag vill att den unga hästen skall lära sig att »ge efter» i nacke och hals. Då är sidepull – eller ridgrimma – ett bättre alternativ. På ridgrimman sitter ringarna för tyglarna på exakt samma ställe som bettringarna på ett vanligt träns. Då blir det enkelt för hästen att förstå de ledande tygeltagen och övergången till träns med bett kan senare ske utan några problem för hästen.
När man rider utan träns är det viktigt för ryttaren att känna till hur tunt och skört hästens nosben är. Alla bettlösa varianter har direkt inverkan på hästens nosben om de sitter på rätt sätt. Det betyder att ett alltför kraftigt tag i båda tyglarna kan skada – och i värsta fall bryta av – hästens nosben. Som vanligt är en lätt och mjuk hand avgörande för positiv kommunikation med hästen. Av den anledningen är jag också ganska skeptisk till det traditionella hackamoret. Ett hackamore har hävarmar och käkrem, med full verkan på hästens nosben. Med ett så kraftfullt redskap krävs det inte särskilt starka händer för att skada hästens nosben.
Kommunikation och samarbete
Jag vill avsluta den här texten där jag började. Mitt råd till dig som ryttare är att aldrig använda någon utrustning till din häst utan att du först tar noga reda på vilken inverkan den har på hästen – och varför du behöver den. Det som verkar oskyldigt kan tyvärr ha en helt annan inverkan än vi har tänkt oss. Jag brukar använda nosgrimman som ett exempel. Nästan alla använder den – för att den sitter på tränset när vi köper det. Den kan tyckas oskyldig, men den har ofta stor och negativ inverkan. För det första hindrar den hästen att gapa om den inte trivs med sitt bett eller om ryttaren är för hård i handen. Jag vill kommunicera med de hästar jag rider på och därför vill jag ha all information jag kan få från hästen. För det andra gör nosgrimman ofta skada på hästens kinder. Om hästens kindtänder är det minsta lilla vassa (vilket de är om hästen inte är helt nyraspad) så trycker nosgrimman hästens mjuka kinder mot de vassa kindtänderna. Det kan bli ganska djupa sår och vi ser dem inte eftersom de finns på insidan. Så försäkra dig om att du inte gör din häst illa genom att alltid ta reda på hur den utrustning du väljer att använda påverkar din häst och kommunikationen er emellan.
Och du. Lär din häst att ta bettet själv, utan att du hjälper den att öppna munnen. Då vet du direkt om hästen har ont i munnen eller om den inte tycker om det bett du har valt. Då slutar den helt enkelt att gapa när du kommer med tränset.
658 har röstat hittils. Rösta du också!
Copyright © dot.kontroll 2006
Denna artikel är publicerad på http://western-ridning.com
Natural Horsemanship (12)
Historia (1)
Kuriosa (1)
Sadlar (9)
Övrigt (2)
Gör det själv (3)
Raser (3)
Foder (0)
Skötsel & Vård (7)
Avel (4)
Reining (9)
Team Penning (1)
Allmänt (3)
55 artiklar från 57 skribenter.
43 besöker sajten nu.
Tipsa en vän om sidan
Länkvänner
Hyra lägenhet i Spanien, Torrevieja
Mobilanpassad hemsida i Karlstad!
