Exteriörbedömning – Skönhet eller funktion?


Trodde du att hästens exteriör är någonting statiskt, någonting som inte går att ändra på när väl hästen växt färdigt? I så fall, var beredd att ändra uppfattning.


Låt oss börja med att fundera på olika människor. Vi kan ta en riktigt bråkig skara; t ex en skogshuggare som är van vid långa, TUNGA arbetsdagar. Så väljer vi en kvinna i högklackade skor, vilka dessutom klämmer vid tårna. En otränad, slapp tonåring och en man med ryggont gör dem sällskap, likaså en vältränad dansare och en överviktig person. Hur ser dom ut? Hur rör dom sig, hur bär dom sin kropp? Hurdan hållning har dom i ryggen, är halsen sträckt eller hopsjunken? Står dom med fötterna parallellt, stabilt mot marken och är bröstkorgen öppen eller nedsänkt?

 

När vi väl slutat växa, så ändras inte skelettdelarnas storlek och längd särskilt mycket (inte de SYNLIGA delarna i alla fall, jag förklarar detta senare). Allt annat kan dock förändras: muskelmassa och fettmängd förstås, men framförallt skelettdelarnas inbördes förhållanden. Med rätt kost och livsstil kan man hitta tillbaka till den naturliga kroppen. Med korrekt träning kan man få en svankrygg att räta ut sig, halsen förlängas, dålig hållning förvandlas till en stolt, smidig självbärighet, hopsjunkna axlar se betydligt bredare ut osv. Vi är överens om att vår ”exteriör” går att ändra på, eller hur? VARFÖR SKULLE INTE DETTA GÄLLA FÖR HÄSTEN? Jag ska förklara varför exteriörbedömningen av t.ex. 3- och 4-åringarna som ofta visas upp, ger en bild av DAGSFORMEN istället för någon evig sanning.

 

Vissa saker är förstås ”fasta” – man får göra det bästa av det man fått, helt enkelt. Huvudformen går nog inte att göra så mycket åt. Den får man gilla som den är! Halsens längd är också svår att ändra. Halsen kan dock ändra form med träning och därmed ge ett intryck av att vara längre, kortare, mer välvd osv. Samma sak gäller för bålen. En häst med stor, vid bröstkorg har en helt annan typ än en häst med mindre revbensomfång. Detta påverkar allmänintrycket och hur vi uppfattar bålens längd. Att lägga på extra hull på en redan massiv kropp, eller vara byggd smal som en strömming och dessutom tunn – ja, tänk själva.

 

Men sedan kommer vi till dom intressanta sakerna. Tänk på att bålen hänger fritt mellan bogbladen. Hästen har ju inget nyckelben som binder frambenet på bålen i ett fast läge, utan hästen kan ”höja” och ”sänka” sig mellan sina egna framben. Den hänger i en muskelvagga, där huvudmuskeln heter m. serratus ventralis. Detta innebär att:

 

  1. Mankhöjden är inget fast mått, utan en fingervisning. Den kan variera flera centimeter genom att hästen helt enkelt sänker sitt huvud ner i marken – hänger ner – eller lyfter huvudet så högt som möjligt och därmed aktiverar ”muskelvaggan” att lyfta på bålen. Prova själva! Jag har hört att måtten kan variera upp till 4cm!
  2. Detta påverkar naturligtvis halsansättningen till en viss grad, eftersom halsens bas höjs eller sänks. På en ung, otränad häst är denna muskelvagga inte särskilt välutvecklat och kan alltså ändras. Hästen kan därmed ”växa” även om skelettdelarna inte blir längre. Hästen kan även se ut att vara byggd i ”nedförsbacke” eller ”uppförsbacke”.
  3. Långa, sluttande bogar vill man oftast ha. (Har ni nånsin undrat varför?)

Bogens sluttning är ju helt beroende på hur hästen står! Återigen, det finns ingenting som binder framdelen i något fast läge. Hästar med branta bogar har ofta även branta kotor - vilka inte heller är fasta i något absolut läge – beroende på höga trakter, smärta i bakre delen av hoven osv. Då kan hästen försöka ”stå på tå” och rätar ut sina kotor vilket i sin tur trycker fram bogbladen i upprätt läge. Då ser det ofta ut som hästen står ”under sig”, med frambenen bakom vertikallinjen. Ser du den här frambensställningen på någon häst, så vet du att den kan mycket väl få den åtråvärda bogsluttningen och normal frambensposition så fort problemet är borta.

Som sagt, även kotornas vinkling varierar. Kotleden är en gångjärnsled som böjs både framåt och bakåt. Hur djup vinkeln är beror på bl.a. hovens längd och vinkel, och möjliga smärttillstånd. Kotornas och kronbenens längd ändras däremot knappast efter att tillväxtzonerna har slutits. Längre kotor kan rent funktionellt ge smidigare steg och bättre stötdämpning, i och med att dom ”fångar” steget och slungar iväg det igen med längre hävarm.

 

Skenbenets omfång är ett populärt mått, som ska hjälpa oss avgöra om hästen är hållbar eller inte. Hållbarheten beror främst på den INRE strukturen i benet och går inte att mäta på utsidan. (Detta syftade jag på tidigare). Kroppen har en finurlig mekanism som hela tiden justerar bentätheten för att på ett optimalt sätt svara på belastningen.

 

Parallelförskjutna framben kan öka skaderisken, och därför ska man vara extra noggrann med träning och hovarnas korrekta verkning. Förmodligen bildar hästen ett överben där skenbenet behöver förstärkning. Förutsatt att det inte sitter tokigt – t.ex. trycker på karpalleden – så är ett sådant överben ytterst funktionellt.

 

Hovarna bedöms på hästarna som om det var deras fel att dom blir torra, trånga, platta osv. Jag hävdar bestämd att ”hovpoängen”, alltså omdömet om hovarnas form och kvalitet, ska ges till vårdande hovslagaren/ägaren! Otroligt många hästar förstörs av okunnighet inom området hovar! Hovarna påverkar ALLT: benställningen, rörelsemekaniken, kroppshållningen – you name it. Onödigt många hästar tillåts stå tåvida fram, hjulbenta bak, björnfotade och gud vet vad. Argumentet att ”det är för sent att ändra på det” håller inte. Skelettet förnyar sig hela tiden och svarar förvånansvärt snabbt på korrigeringar även på senare ålder. Jag har sett nog med bevis på detta själv.

 

Ovan nämndes lite om benställningarna, så nog om detta. Hoppas ni fick er en funderare.

Ryggens längd är mycket omdiskuterad. Vissa föredrar ”kort och stark”, andra ”lång och böjlig”. Så länge man inte skapar problem med sadeln, träningen, hovarna (!) osv. så kan rygglängden vara en smaksak.

 

Sluttande eller rak kors? Här finns ytterligare en viktig koppling mellan funktionen och utseendet. Rakkorsade hästar får ofta raka bakben ”på köpet”, alltså väldigt öppna vinklar genom hela bakdelen: ländryggen, bakknäet och hasen. Det ökar risken för patellaupphakning. Bärigheten kan försämras, och bakbensaktionen blir hellre påskjutande än viktbärande. Rakkorsade hästar kan dock ha välvinklade bakben.

 

”Skönheten är i betraktarens öga”, sägs det. Och visst, alla har vi olika uppfattning om vad som är en vacker häst. Exteriöridealen har dock sin grund i funktionen för oftast är en ur funktionssynpunkt välbyggd häst även en vacker häst. Men istället för att titta på exteriören som att ”så här ÄR det”, borde vi kanske ta till oss informationen den ger oss, och åtgärda det som hindrar hästen från att vara så vacker den bara kan!


 




Våra läsare har gett artikeln betyget 5,2 av 5.
55 har röstat hittils. Rösta du också!


Kommentera artikeln!


Copyright © 2005

Fakta om artikelskribent:


Mer info om författare
Artikeln är skriven av Kirsi Sara-aho på .



Fler artiklar skrivna av Kirsi Sara-aho:


Exteriörbedömning – Skönhet eller funktion?

(Läst 9919 gånger. Betygsatt till 5,2 av 55 läsare.



Denna artikel är publicerad på http://western-ridning.com